Sommarminne 6: Låtsassemester

”Hej! Kul att se dig igen! Hur är det med … allt?” Det är alltid svårt att veta riktigt var man ska börja när man träffar en kompis man inte sett på över ett år. Den här kompisen (från Tyskland) lärde jag känna när jag studerade i Göteborg och sedan dess har vi hälsat på varandra en eller ett par gånger per år. Nu augustisemestrar hon i Visby med sin pojkvän och deras bebis och en Volkswagen husbil från 1987.

De slår sig ner på en campingplats nära stan och första kvällen lagar vi mat i deras lilla husbilskök, dricker några folköl och ger varandra en resumé över vad som hänt det senaste året. Deras semesterhumör smittar av sig och jag försöker låtsas att jag också har långledigt och håller på att bila runt i Nordeuropa.

De två följande dagarna leker jag guide i Visby och lyckas leda dem relativt rätt genom gränderna. Vi fikar, äter glass, fikar igen, lagar mera mat i deras husbilskök och dricker lite mera ljummen folköl. Det är skönt att bara hänga och ta det lugnt, leka lite med bebisen och prata minnen från en långt mycket vildare studietid.

Efter helgen packar de ihop och kör tillbaka till Tyskland och jag återgår till min inte-längre-semester-vardag med jobb, matlagning i riktiga kök och mycket färre glassar.

Publicerad 19.10.2017 kl. 19:43

Väder och vind

Hela våren i Visby var så solig att jag kan räkna molnen jag såg på en hand. Det ledde till solbrännor och vattenbrist.

Hela hösten däremot har varit en enda lång storm. Det regnar in på kontoret och när jag går längs stranden stänker vågorna saltigt havsvatten i ansiktet på mig. Båtar ställs in på grund av blåst och jag fantiserar om solsken medan jag vräker i mig D-vitamin.

Idag var det ett sällsynt uppehåll i stormandet, så jag passade på att plocka ruttnande päron i vår trädgård (sju sopsäckar!) och klippa gräs. Nästa på vecka fortsätter regnet.

Publicerad 15.10.2017 kl. 19:07

Sommarminne 5: Barfotadans

Jag imponeras när folk får en idé och sedan verkligen går in för att genomföra den. All in. Kollektivet på ekogården ville ordna en internationell fredsfestival med seminarier, workshops och konserter, så de ansökte om finansiering men fick oväntat avslag överallt. De bestämde sig för att slutföra projektet i alla fall och hamrade ihop scener, byggde ett café, reste några tält och skramlade ihop tillräckligt med slantar för att flyga dit några band. Sedan turades de om att laga mat för 150 festivaldeltagare och såg till att alla trivdes. Imponerande. Tänk så vackert det skulle vara om denna talkoanda var norm snarare än något att imponeras över. Jag har faktiskt en optimistisk känsla av att vi går i den riktningen!

Själv cyklade jag ut till gården två kvällar för att dricka te och höra på musik. En kväll spelar ett glammigt reggaeband från Uppsala och de får nästan bokstavligen natten att gunga. Mot slutet av spelningen står hälften av publiken uppe på scenen och dansar med bandet och resten av oss står i gräset och spontankramar våra vänner. En aning hippieflummigt, javisst, men fint.

Mitt under konserten ser jag en bekant som jag inte träffat på länge. Han kom till gården för tre månader sedan (om jag inte hade vetat det hade jag kunnat göra samma bedömning genom att kasta ett öga på hår- och skägglängd), och nu ska han snart flytta fastän han hade tänkt stanna längre. ”Jag älskar det här stället, men jag behöver gå vidare och lära mig annat för att utvecklas.” Han säger något i den stilen och jag säger något om att det är rätt beslut, man ska lyssna på sig själv och känna efter vad som känns rätt. Följa magkänslan och bla bla bla. Sedan pratar vi lite om hur svårt det är att veta vilka beslut som är de rätta och det slår mig när vi pratar att jag har haft samma diskussion så många gånger förut med så många andra att mina repliker nästan känns inövade.

På något sätt känns det trösterikt att spegla sig i andras beslutsångest och förvirring. Det är inte bara jag, stora delar av min generation är drabbad av någon form av kollektiv rastlöshet och en ständig känsla av flyktighet. Det är inte så konstigt. Vi har fostrats i en tid som är rörlig och osäker, men samtidigt full av fler möjligheter än vi kan greppa. Vi har lärt oss att sträva efter lycka och att lyckas, att hitta oss själva och förverkliga oss själva. Och snabbt ska det gå, förstås. Det är klart att vi blir lite yra och vilsna av alltsammans.

Jag önskar killen lycka till med sin nya resa vart den än för honom, och när konserten tar slut hjälps vi åt att bära in instrumenten i växthuset i skydd från regnet som försiktigt börjar strila ner från natthimlen.

Det var den sommarnatten.

Publicerad 11.10.2017 kl. 22:02

Magiska Österbotten

Jag blev galet glad när jag fick höra att Iiris Viljanen skulle spela på kulturnatten i Visby. För det första är hon otroligt bra, och för det andra känns det speciellt att höra finlandssvensk musik på en scen i Visby. Österbottnisk dessutom.

Både Vasas Flora och Fauna och Iiris Viljanen är hypade av musikredaktörer och indie kids i Sverige just nu, och med all rätt. Det känns lite lustigt att läsa i DN att dagens musik från Österbotten får ”landskapet på andra sidan Östersjön att framstå som något slags magiskt rike”. Jag fnissar så kaffet fastnar i halsen. För mig är naturligtvis Österbotten allt annat än magiskt. Men jag förstår dem. Det måste vara fascinerande med ett landskap i ett annat land som är som Sverige, men ändå inte riktigt. Där det talas konstiga dialekter, görs obegripliga referenser och firas okända högtider som ”veneziansk afton” (DN-artikeln har faktiskt en faktaruta för att förklara detta konstiga fenomen). Det är inte helt ologiskt att Österbotten framstår som en märklig plats, kanske till och med magisk. Men när svenskarna dras till det udda och exotiska i den österbottniska musiken så dras jag till den av helt motsatt anledning. Jag dras till det hemvana, trygga och definitivt o-exotiska i att förstå referenserna utan en förklarande faktaruta.

Och konserten då? Den var fantastisk. Jag satt bakom en gubbe i plufsig dunjacka (det var kallt i lokalen) så jag såg inte mycket, men jag hörde desto mer. Mera musik från magiska Österbotten, tack!

Publicerad 09.10.2017 kl. 22:54

Sommarminne 4: Jeppis i juli

Semestern inledde jag med att vara tärna på ett mycket fint bröllop. Jag blev lite tårögd i något skede som jag alltid blir på bröllop. Det är ju så vackert när vänner hittar rätt. Sedan följde tre veckor med långa lunchträffar, ännu längre cafébesök, och ännu ännu längre promenader kors och tvärs genom staden. Allt detta med fina vänner från tiden då den stora världen ännu låg långt borta för oss alla. Det går inte att besöka hemstaden utan att drabbas av en viss dos nostalgi, på gott och ont.

Så umgicks jag också med föräldrar och syskon och syskons barn och bebisar och vänners bebisar. Bebisarna var söta som bebisar brukar vara, och det var riktigt mysigt att få vara moster/faster/tant med hela bebisgänget.

Jag hann också med en resa till Helsingfors där jag klämde in några halvbra utställningar på Kiasma och HAM mellan luncher, fikor och middagar med helsingforsvännerna. Också Helsingfors är en nostalgisk plats, såklart, men staden är i ständig rörelse så vid varje besök möts man på sätt och vis av en ny stad. En stad som både lockar och skjuter ifrån i någon sorts obegriplig dragkamp.

Sedan flyget tillbaka till min ö där det är fem grader varmare och femtio procent soligare än i Jakobstad. Och femhundra gånger mindre nostalgiskt, än så länge.

Publicerad 05.10.2017 kl. 20:42

Fåglar

Jag har turen att bo på cirka tjugo sekunders promenadavstånd från havet. Jag kan med andra ord inte undvika att gå dit ganska ofta, och varför skulle man vilja undvika det? Havet är bland det vackraste som finns. Förra veckan var det dessutom sommarvarmt, så jag gick en promenad längs stranden och hälsade på sjöfåglarna som en riktigt pensionär. Efter en stund blir jag stalkad av en manisk katt som förföljer mig en halv timme och skrämmer bort alla fåglar. Men några hann jag få på bild i alla fall.
 

Publicerad 01.10.2017 kl. 19:12

Upprustning

Gotland rustas upp. Bor man här så vänjer man sig småningom vid militär närvaro. Ibland möts man av en kolonn pansarfordon när man ute och cyklar, ibland hör man smattrande smällar från skjutfälten. En förmiddag i juni när jag var ute och sprang i skogen small det till så kraftigt att jag hoppade till och var nära att snubbla. Smällen kändes i hela kroppen och jag var rejält skakig en stund efteråt. När jag kommer hem läser jag på nätet att det rörde sig om två Jas-plan som sprängt ljudvallen när de var ute och övningsflög. Smällarna var så höga att de hördes över stora delar av Gotland.

Så när Aurora 17, Sverige största militärövning på 24 år, körde igång på Gotland för några veckor sedan räknade jag med mycket buller och bång. Och visst har jag sett en hel del militärfordon och män med automatvapen ta sig fram längs vägarna, men på det stora hela har det varit rätt lugnt. Militärerna verkar också ha haft rätt lugna arbetsdagar. Jag har sett många uniformkillar från diverse Nato-länder strosa runt i innerstan och fota sig själva leende framför kyrkoruinerna, som vilka turister som helst.

Aurora 17 har gett också upphov till debatter och motreaktioner av olika slag. En kväll går jag och ser pjäsen Vi skulle ha spelat Lysistrate som visas några gånger på ön innan ensemblen drar vidare till Stockholm och Göteborg. Det är en pjäs regisserad av Stina Oscarson som handlar om kvinnors roll i fredsrörelsen det senaste århundradet, från kampen mot kärnvapen till Pussy Riot. Den handlar om kvinnor som kämpat, förlöjligats och uträttat storverk för att sedan inte tillägnats mer än en kort paragraf i historieböckerna (om ens det). Den handlar om att synliggöra de osynliga, kämpa för fred och bekämpa förtyck. Det var en stark pjäs som berörde oss på flera plan.

På vägen hem kör vi förbi skjutfälten. Den här kvällen är det tyst.

Publicerad 30.09.2017 kl. 17:38

Skratt, gråt, ilska och kärlek

Folkets Bio har kört igång igen efter en sommarpaus och jag inleder min andra termin som föreningsaktiv. För ett tag sedan hade vi medlemsmöte, följt av småplock runt dukade bord framför bioduken. Vi äter pastasallad och har det riktigt mysigt tills en av oss trillar över scenkanten och bryter några revben. The show must go on, som man säger, så medan ambulanspersonalen leder ut den skadade föreningsmedlemmen ur biografen börjar vi sälja biljetter till kvällens filmvisning. Ibland är det lite kaotiskt på Folkets Bio, men det mesta brukar ordna sig. Och de flesta brukar komma ut oskadda.

Filmer jag sett hittills i höst:

The Square. Ruben Östlunds guldpalmenvinnande film. Hans förra film Turist var bra och den här är ännu bättre. Ruben Östlund är en mästare på att fånga obekväm stämning och det ofta ganska klumpiga sociala samspelet mellan människor. Den var obehaglig och fruktansvärt roligt. The Square fick mig både att skratta och må illa.

Maudie. Sann berättelse om den reumatiske konstnären Maud Lewis som omyndigförklaras av sin släkt och behandlas illa av alla, tills hon blir känd och får en gnutta upprättelse. En film fylld av frustrerande maktobalans och otroligt skådespeleri. Maudie fick mig att gråta och bli arg.

Silvana – Väck mig när ni vaknat. När jag bodde i Stockholm lyssnade jag ofta på Silvana Imam när jag gick hem från jobbet genom Vasastan. Hon blev mitt Stockholm-soundtrack och min feministidol. Jag har sett henne live två gånger och blivit helt golvad båda gångerna. Dokumentären om henne är framför allt en kärlekshistoria som skildrar intensiv förälskelse på ett sätt som går genom duken och rakt in i publiken. Silvanadokumentären fick mig vilja dansa och bli kär.

Tre bra filmer. Se dem alla. Gärna på Folkets Bio, förstås. 

 

Publicerad 21.09.2017 kl. 21:28

Sommarminne 3: Små grodorna

När jag kommer fram till midsommarfesten ute på ekogården håller de på att pynta stången. Jag och en kompis vill hjälpa till och ger oss ut på blomjakt. Vi kommer tillbaka med famnarna fulla av diverse ogräs och ängsblommor, men förstås tycker vi det är roligare att pynta oss själva än midsommarstången och snart går vi runt med kransar stora som buskar på våra huvuden.

Det är en stor fest där kompisar dragit med sina kompisars kompisar. Några verkar knappt veta hur de hamnat där. När vi dansar små grodorna runt stången (som blev sparsamt klädd till slut) är ringen så stor att vi knappt hinner ett helt varv innan sångerna tar slut. Sedan sätter vi oss i gräset och äter potatis, hummus, jordgubbar och annan mer eller mindre traditionell midsommarmat. Mot kvällen tänder vi en brasa och spelar gitarr och blir rödögda och hostiga av all rök, men också lite mysigt lägereldsmelankoliska. När det börjar regna riggar vi upp musikanläggningen i växthuset, delar på några folköl och dansar barfota medan sommarens kortaste natt blir till dag och sommaren inleds på riktigt.

Den här midsommaren var både den mest traditionella (dans runt midsommarstång) och minst traditionella (nästan ingen sprit) som jag firat. Det var också den mest internationella midsommar jag firat (jag fick bland annat simultantolka små grodorna och förklara vår, i andras ögon, överdrivna besatthet för nypotatis). Man ser sina egna traditioner med nya ögon när man firar dem med folk från andra länder. Och man inser att det mesta vi tycker är normalt (som midsommarstång) är ganska konstigt och lite fånigt. Kanske är det också därför traditionerna uppstått. Kanske har vi ett behov av att fåna oss lite ibland, en gång per år ungefär. 

 

Publicerad 17.09.2017 kl. 19:35

Roller Derby

Jag har åkt rullskridskor en gång tidigare i mitt liv, och då kände jag mig bokstavligen som Bambi på hal is. Det var ju livsfarligt. Om inte Roller Derby var den coolaste sporten i världen skulle jag aldrig utsatt mig för det igen. Men får man chansen att spela Roller Derby kan man ju inte låta bli.

Som ni kanske vet är Roller Derby en fullkontaktsport med rötterna i feminism och undergroundkultur, och med mycket rum för spex och show. Om man vill kan man hitta på ett ”artistnamn” och bygga upp ett alter ego på planen, vill man inte så går det lika bra det också. I Roller Derby är kvinnliga lag normen. Männen spelar i ”herrlag”, på samma sätt som kvinnor spelar i ”damlag” i de flesta andra idrotter. Sporten är inkluderande, välkomnande och med fokus på gemenskap. Det är något befriande i hela upplägget.

Roller Derby är också en våldsam sport. Man åker runt på sina rullskridskor på en oval bana och samlar poäng genom att ta sig förbi motståndarna, ungefär. Det är knuffar, tacklingar och många fall på rumpan. Vi nybörjare som dykt upp på Visbyklubbens prova-på-tillfälle har fullt sjå att hålla oss stående, och alla eventuella knuffar vi delar ut är än så länge helt oavsiktliga. När två timmar har gått känner jag mig fortfarande som Bambi på hal is, och jag har samlat på mig ett stor samling blåmärken. Men jag har också spelat min första Roller Derby-match. Så häftigt!

Publicerad 14.09.2017 kl. 22:30

Fossiler och vindruvor

Jag tittade inte runt så noga i trädgården innan jag flyttade in i Villa Villekulla, så jag blev glatt överraskad när jag upptäckte att vi har ett enormt päronträd med mer päron än vi fyra orkar äta. Senare hittade jag också ett mullbärsträd så sprängfyllt med bär att man får en dusch av mullbärssaft över sig så fort man petar på en gren. ”Har du sett att vi har vindruvor?” säger en av mina flatmates en dag. Jag går genast ut och kollar och inser att hela fasaden mot innergården är täckt av vinrankor. Och när jag släpper blicken från våra druvor ser jag att det växer smultron vid mina fötter. Underbart! Jag som bott i lägenhet i så många år är helt exalterad av allt fruktigt och bärigt.

Senare går jag en lång promenad längs stranden och lyssnar på Ted och Kaj-podden för att få min veckovisa dos österbottniskt pladder i öronen. Det är en solig dag så jag sätter mig en stund på stranden och plockar lite förstrött bland stenarna omkring mig. Lika överraskad som när jag upptäckte våra vindruvor blir jag när jag vänder på stenarna. Det visar sig att nästan varannan sten jag plockar upp är en fossil med tydliga mönster av gamla koraller och urdjur. Precis som på Stora Karlsö. Det är lite häftigt att hålla i en sten mönstrad av en mussla som levde innan dinosaurierna ens var påtänkta. Gotland är en fascinerande plats.

Så går jag hem med några fossiler skramlande i fickan, bakar en päronpaj och tuggar i mig några vindruvor. Snipp snapp snut så var den slappa söndagen slut. 

 

Fossiler från silurperioden ca 400 miljoner år sedan (är jag ganska säker på i alla fall).

Överraskning i trädgården.

Ganska söta druvor. Och ganska söta plommon.

Publicerad 12.09.2017 kl. 19:39

Sommarminne 2: Tjugo minuter Shakespeare

”Vi borde kanske klätt oss lite varmare”, säger jag och sneglar på de andra i publiken som sitter invirade i fårskinnsfällar och dunjackor. Vi är junikvällsklädda i allt för tunna tröjor för en sommarteater och jag känner mig plötsligt irrationellt arg på alla andra som varit så förutseende. Kvällen känns mycket kallare när man ser andra sitta och mysa med sina varma termosar och yllevantar.

En kompis har fått tag i två gratisbiljetter till genrepet av årets sommarteater i Roma, som ligger en halvtimmes bussfärd utanför Visby. En vintersaga av Shakespeare ska vi se och kulissen är en medeltida klosterruin (naturligtvis en äkta ruin, på Gotland behöver man aldrig fejka kulisserna).

Tjugo minuter in i föreställningen har jag tänkt två tankar. Ett: varför är svartsjuka ett så vanligt tema i kulturen? Det finns inget som är mera uttjatat och ointressant. Och två: varför tog jag inte med mig min mössa? Sedan hinner jag inte tänka mer innan det börjar storma. Medan scenrekvisitan blåser bort och regnet öser ner springer hela publiken in under en presenning bredvid scenen. Någon bjuder laget runt på något starkt ur sin varma termos och vi spenderar några minuter i en sådan där gemytlig gemenskapsstämning som ofta uppstår när främlingar förenas på grund av något oförutsett. Som storm på en sommarteater till exempel.

Pjäsen drar småningom igång igen, men jag och min kompis bestämmer oss för att springa genom regnet för att hinna med en buss tillbaka till Visby. Vi fryser och är inte på humör för Shakespeare längre. Framme vid busshållplatsen inser vi att vi kollat på fel tidtabell och att nästa buss går om två timmar. ”Då får vi väl lifta”, säger någon av oss och så ställer vi oss med tummarna i vädret. Till slut stannar en kille i skruttig bil ”som blev tillknycklad av ett rådjur en gång” och vi får följa med till Visby medan killen berättar om släktens jordbruk på den gotländska landsbygden och systerns resa till Österbotten. Så kan också en vardagskväll på Gotland se ut. 

 

Publicerad 10.09.2017 kl. 16:26

Schubert och Voldemort

”Nu har ni god tid att tänka på både det ena och det andra, för där här kommer att ta minst fyrtio minuter”, säger kontrabasisten och så kör de igång med en av Schuberts stråkkvintetter. Min kompis som studerar till tonsättare har stenkoll på alla konserter (i alla genrer) på ön, och det är hon som har tipsat om Schubertkonserten på Almedalsbiblioteket. Där sitter vi alltså längst bak i salen bland Gotlands samlade kulturtanter och tänker på både det ena och det andra under fyrtio minuter. Konstigt nog går tiden väldigt fort. Jag faller nästan i trans medan jag tittar på violinistens fingrar som rör sig omänskligt fort över strängarna och sedan är konserten över.

Medan musikerna bugar för publiken tänker jag på hur annorlunda man måste ha förhållit sig till musik i början av 1800-talet när Schubert skrev sina kvintetter. Tänk om det bara skulle gå att lyssna på musik live och det inte skulle finnas möjlighet att höra exakt samma version av ett musikstycke en gång till. Jag tycker det skulle vara hemskt, men kanske skapades det en annan sorts närvaro i musiken innan det fanns inspelningar? Efter konserten visar min tonsättarkompis mig runt i sin tonsättarskola där några av hennes tonsättarklasskompisar sitter i en soffa och ser på Harry Potter. Vi slår oss ner precis när Voldemort håller på att suga blod från en enhörning i den förbjudna skogen, och efter filmen går jag hem genom regnet med Harry Potter-musiken i öronen. Den är trots allt lite catchigare än Schubert.

Följande dag byter jag glödlampor och gillrar myrfällor (1700-talshus = många myrvänliga springor i golven) med mina flatmates, och det slår mig att jag faktiskt saknat att bo ihop med andra. ”Aldrig i livet!”, har jag hört många säga, men jag tycker att singelboende är överskattat. Det är mysigare att gillra myrfällor tillsammans än att göra det själv. Och så är risken inte lika stor att man låser ut sig, vilket jag brukar vara duktig på.

 

Vårt köksbort är ett kreativ plats för frukt- och krukväxtinstallationer. 

Publicerad 08.09.2017 kl. 19:58

Sommarminne 1: Gotländska pingviner

Eftersom jag inte bloggat på länge kommer jag att skriva ner några sommarminnen såhär på höstkanten. De kommer inte i kronologisk ordning och följer inte heller någon annan sort logik, så håll till godo!

Sveriges nationaldag firar jag med att båten till Stora Karlsö med en kompis från Finland som är på besök. För 400 miljoner år sedan var Stora Karlsö ett korallrev som låg och guppade vid ekvatorn, och därför finns där idag mängder av fossiler av utdöda växter och urdjur. Där finns också cirka trettiotusen gotländska pingviner som är allt annat än utdöda. Det är inga riktiga pingviner förstås, utan pingvinliknande sillgrisslor som trängs på de branta klipphyllorna i ofattbara mängder. Vi står och glor fascinerat på dem i en evighet, och sedan åker vi hem med sillgrisslornas skrän ringande i öronen.

Följande dag hyr vi en bil och åker till en annan ö, Fårö. Långa stränder kantade med raukar och fler raukar och ännu fler raukar. Vi fotar raukar och klättrar på raukar och gör annat raukigt som man ska när man är på Fårö. Sedan hittar vi en huggorm i ett buskage, blir attackerade av måsar och kör nästan på en fårfamilj som spatserar över vägen. Efter det är vi mätta på djur och natur för ett tag och kör hemåt.

På vägen tillbaka till Visby förstår vi äntligen hur cd-spelaren fungerar i vår skruttiga hyrbil och sätter på en av de två skivor vi hittar i handskfacket: en hembränd Lady Gaga-cd. När vi rullar in i Visby har vi också hunnit lyssna på skiva nummer två som visar sig vara samlade hits från 2008. Vi slungas båda tillbaka till tidiga studiefester och jag känner nästan smaken av billig vodka och halvljummen öl i munnen. Perfekt terapimusik efter våra våldsamma naturupplevelser.

Den tredje dagen turistar vi i Lummelundagrottan som jag blir oproportionerligt tagen av. Visst är det något häftigt med underjordiska sjöar och stalaktiter och stalagmiter och allt annat grottigt? Resten av tiden fikar vi, och så tar helgen slut. Samma dag som min kompis åker hem går jag till tandläkaren. Vardagen kommer alltid och stör till slut.

 

Stora Karlsö:

Fårö:

Och så Lummelundagrottan:

Publicerad 04.09.2017 kl. 20:02

Villa Villekulla

Det här är ett försök att ruska liv i bloggen. Än en gång.

Jag har flyttat. Och inte vart som helst, utan till min egen Villa Villekulla. Ett 1700-talshus med havsutsikt (bara från takfönstret i badrummet, men ändå) belägen på en nästan ofattbart pittoresk kullerstensgränd mitt i den medeltida stadskärnan. Trägolvet är precis lagom knarrigt och det finns små dörrar och skåp överallt som i ett litet sagoslott. Några väggar är grönmålade, här och där finns en dörr i blått och köket är en explosion av femtiotalsrött. Alldeles underbart. Jag delar huset med två andra tjejer och vi är alla lika glada över vårt kap (jag är nästan euforisk ärligt talat).

Min första hyreslägenhet här på Gotland låg i en mörk källare, komplett med mögellukt och ett stort gäng långbenta spindlar i badrummet. Lärdom: man ska inte alltid lita på bilderna på nätet. Jag bodde i källaren i två veckor och så uppgraderade jag till ett litet gårdshus en bit bort. Gårdshuset var mysigt och omögligt, men inte mycket större än en lekstuga och på våren uppstod ett komplext nätverk av myrstigar i hela köket. Inte helt optimalt det heller. På sommaren blev jag utsparkad och ersatt av dyrt betalande turister. Att hitta boende i Visby under sommaren är en så stor utmaning att flera jag känner gett upp och flyttat bort från ön helt och hållet. Jag hittade till slut ett dyrt rum i en lägenhet som var lite lustigt inredd med mängder av Jungfru Maria-figurer och Musse Pigg-tavlor.

Och nu: 1700-talshus i stadskärnan fram till sommaren (jakten på sommarboende är ett senare problem). Inte så dåligt avancerat från mögelkällaren kan man säga. Ibland har man tur helt enkelt, och tur är väl det. 

 

Utsikt från sovrum.

Utsikt från badrum (en gnutta hav!).

Storstadstapeter.

Päron plockade från vårt päronträd.

Trädgård.

Trädgård.

Hos oss är klockan alltid tjugo över sex.

Gaveln mot innergården.

Publicerad 02.09.2017 kl. 16:36

Jag heter Tove och det här är mina historier från Bangkok, Jakobstad, Göteborg, Helsingfors, Stockholm, Visby och alla andra platser jag passerar på vägen mot oklara mål. 

Senaste kommentarer

12.09, 21:22Fossiler och vindruvor av Sarah
09.09, 12:51Schubert och Voldemort av Nina
01.02, 10:54Utmaning av Kugge
26.08, 23:35Tummen upp av Sarah