Sommarminne 5: Barfotadans

Publicerad 11.10.2017 kl. 22:02

Jag imponeras när folk får en idé och sedan verkligen går in för att genomföra den. All in. Kollektivet på ekogården ville ordna en internationell fredsfestival med seminarier, workshops och konserter, så de ansökte om finansiering men fick oväntat avslag överallt. De bestämde sig för att slutföra projektet i alla fall och hamrade ihop scener, byggde ett café, reste några tält och skramlade ihop tillräckligt med slantar för att flyga dit några band. Sedan turades de om att laga mat för 150 festivaldeltagare och såg till att alla trivdes. Imponerande. Tänk så vackert det skulle vara om denna talkoanda var norm snarare än något att imponeras över. Jag har faktiskt en optimistisk känsla av att vi går i den riktningen!

Själv cyklade jag ut till gården två kvällar för att dricka te och höra på musik. En kväll spelar ett glammigt reggaeband från Uppsala och de får nästan bokstavligen natten att gunga. Mot slutet av spelningen står hälften av publiken uppe på scenen och dansar med bandet och resten av oss står i gräset och spontankramar våra vänner. En aning hippieflummigt, javisst, men fint.

Mitt under konserten ser jag en bekant som jag inte träffat på länge. Han kom till gården för tre månader sedan (om jag inte hade vetat det hade jag kunnat göra samma bedömning genom att kasta ett öga på hår- och skägglängd), och nu ska han snart flytta fastän han hade tänkt stanna längre. ”Jag älskar det här stället, men jag behöver gå vidare och lära mig annat för att utvecklas.” Han säger något i den stilen och jag säger något om att det är rätt beslut, man ska lyssna på sig själv och känna efter vad som känns rätt. Följa magkänslan och bla bla bla. Sedan pratar vi lite om hur svårt det är att veta vilka beslut som är de rätta och det slår mig när vi pratar att jag har haft samma diskussion så många gånger förut med så många andra att mina repliker nästan känns inövade.

På något sätt känns det trösterikt att spegla sig i andras beslutsångest och förvirring. Det är inte bara jag, stora delar av min generation är drabbad av någon form av kollektiv rastlöshet och en ständig känsla av flyktighet. Det är inte så konstigt. Vi har fostrats i en tid som är rörlig och osäker, men samtidigt full av fler möjligheter än vi kan greppa. Vi har lärt oss att sträva efter lycka och att lyckas, att hitta oss själva och förverkliga oss själva. Och snabbt ska det gå, förstås. Det är klart att vi blir lite yra och vilsna av alltsammans.

Jag önskar killen lycka till med sin nya resa vart den än för honom, och när konserten tar slut hjälps vi åt att bära in instrumenten i växthuset i skydd från regnet som försiktigt börjar strila ner från natthimlen.

Det var den sommarnatten.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

Jag heter Tove och det här är mina historier från Bangkok, Jakobstad, Göteborg, Helsingfors, Stockholm, Visby och alla andra platser jag passerar på vägen mot oklara mål. 

Senaste kommentarer

12.09, 21:22Fossiler och vindruvor av Sarah
09.09, 12:51Schubert och Voldemort av Nina
01.02, 10:54Utmaning av Kugge
26.08, 23:35Tummen upp av Sarah